Idag är det ett år sedan Yezica hjälpte mig att lyfta in Backe i bilen så att han och jag kunde åka en sista sväng. Att målet var veterinären bekom inte Bacchus, han älskade att åka bil och han älskade sin veterinär. Han var en frekvent besökare hos veterinären, minnet då jag kom inbärandes med honom i famnen akut till Ultuna kommer över mig. Jag kommer inkånkandes på min hund på dryga 25 kilo, det står fyra människor i kön (ja det var kösystem då) och då receptionisten får syn på mig sticker hon ut huvudet och frågar ”Vem av dom är det du har, är det den äldsta?”. Folket i kön hade efter det fullt sjå med att lirka upp sina tappade hakor från golvet en god stund efter. Bacchus hade en del otur så att han fick hälsa på sin veterinär alldeles för många gånger men oj så glad han var ändå och oj så mycket jag fick lära mig. Jag tror att han skämdes över mig ibland, då jag stoppade fram huvudet alldeles för nära honom så jag skymde sikten för veterinären, när jag ställde alldeles för många frågor eller den gången jag skrek så det ekade att de fan skulle ta dit en kompetent veterinär som visste vad ett öga var och vad ett hornhinnesår var. Ja, då skämdes han kanske lite över mig men han tog det ändå med en klackspark. Han var så full av kärlek denna galna vovve, han kom till mig då han var dryga året. Då berörd av skott och höga ljud, något som vi ganska snabbt kunde träna bort för i botten var det en trygg stabil kille som följde mig var jag gick.
Han vägrade vänligt men bestämt att traktens ungar rastade honom för efter femtio meter gick han hem till mig igen, med en eller två ungar hängandes i kopplet bakom honom. Han trodde till den dagen han flyttade till himlen att om matte gick in på toa och stängde dörren skulle hon förmodligen försvinna genom ventilationen eller drunkna i toan så det gick inte an. Han lärde snabbt sina kamrater att på toa, där får matte inte vara själv. (Även om hans kamrater tar det på ett lite annat sätt). Bacchus hade sina favoriter i livet, han älskade mattes bästa kompisar Karin, Moster Malin, granntant Yezica och oj så han älskade sin stormatte. Det fanns ingen hejd på det, Bacchus hälsade på henne på sjukhuset, väl genom en fönsterruta men ändå.
Att dela säng med Bacchus på natten var speciellt, alla hundar hemma får sova i sängen men de märk liksom inte på samma sätt. backe som vägde 25 kilo på dagen vägde nog 200 kilo mer på natten, den mjuka följsamma kroppen om dagen blev stel som en pinne på natten och gick inte att rubba. Där Backe lagt sig, där låg han. Ja, i visst mått var han fruktansvärt bortskämd men, jag tar mig friheten att ha låtit honom bli det! Min första hund som kom till mig som på filmvis, min första hund som lärde mig så mycket, den hunden fick ha sina egenheter. När de andra i flocken tiggde så fick de en skarp tillsägelse medan Backe när han tog tag i min pizzakartong för att dra ner den och sluka pizzan fick ett ”Nej Backe, det är stark sås på…
Bacchus åkte en gång på semester till södra Sverige, där hann han spatsera på gator och torg, bli bjuden på glass av en liten flicka samt nästan orsaka en trafikolycka då ett par som ju också hade en beardis tvärnitade för att kvinnan skulle kunna gå ut och hälsa. Han blev insmugglad på ett hotell av självaste hotellföreståndaren, samma föreståndare fick vi bandagera tummen på då han morgonen efter ville bjuda Backe på skinksmörgås… Samma sommar fick han äntra min dåvarande svärmors lyxbåt. Först såg han lite tveksam ut men efter en liten stund förstod han vilken uppståndelse det skapade i hamnen, den stora båten men den vackra pälsiga hunden. Insikten av detta gjorde att Bacchus inte kom ner och satte sig med oss, nej han spatserade runt på däck och satte sig så att alla förbipasserande fick beskåda detta mästerverk till skeppshund.
Bacchus introducerade mig i vallningens värld, han gjorde det med bravur och där är jag fast. Jag tror att hade en dold agenda med mycket i mitt liv, han ordnade upp många saker åt mig och fick mig att börja med hundrelaterade saker som gjort att jag lärt känna de bästa av människor. Han fick mig att skaffa en till hund, sen ytterligare en och efter den kom första kullen. Ja nog gjorde han mycket, den där jycken. Det finns så många minnen som dyker upp, alla gånger då jag i panik kört till affären och köpt två burkar sparris som jag sedan serverade på stående tass utanför affären till allmän beskådan. När han började i skolan med mig på gymnasiet, han fick sitta i hundstallet, vara med på klassfoton och tro på fan om han inte fick ena sidan av skylten på min student, Stormattes verk såklart, det finns inte många hundar som tagit studenten med skylt och allt! Den hungriga jycken smakade allt som bjöds, eller som var inom räckhåll. På senare år när man skulle tro att en hund skulle börja ta det lugnt nådde han ändå upp på alla bänkar, han gnagde på frukten och han drack whiskey när grannan stack fram ett glas åt honom. Whiskey och frolic, det tror jag att hans himmel är full av. Älskade älskade hund.
