Det är fortfarande ofattbart men samtidigt känns det ändå rätt. Så oerhört sorgligt och överjävligt. Ester blev ett år och åtta månader, hon bodde hos den bästa av familjer med en matte som tränade och berikade hennes liv till det yttersta. En gång sade Petra till mig att hej du, om det skiter sig så har den lilla loppan redan berikat mitt liv så det räcker och blir över. Det var i samma veva som Petra och jag började prata om när man säger stopp, vart man drar sin gräns. Att Petra och Janne valde att involvera mig i allt detta är jag för evigt tacksam över, jag har fått vänner för livet och jag vet att Ester hade det magiskt den tid hon fick. Ester var på väg in i sitt tredje skov på ett halvår, kortisonbehandling till trots, då får det lov att räcka. Man kan bo i himlen också, som vi brukar säga. Esters SLO var inte som någon annan vi hört talas om, den kom och gick och så blev det finemang och glädje och hoppsaskutt sedan en kraschlandning igen och sedan upp igen men lite mer tveksamt för oss, hunden skuttade på som vanligt dock.
Alla måste dra sin gräns för när det skall räcka för sin hund, den gränsen har varit på precis samma ställe för Petra och mig. Jag är ”bara” Esters uppfödare men har fått vara med och resonera, stöta, blöta och gråta och skratta över och med Petras hund, det är ett privilegium. Både Petra och jag blev dessutom självutnämnda SLO-experter… Ester var i det hela makalöst tapper, nar jag fick ta med henne till Ultuna vid hennes första skov skuttade hon in dit och pussade på veterinären och på Moster Malin som tog en semesterdag från jobbet för att hänga med mig och Ester en dag på Ultuna. För sådan var Ester, vi tog semester för att hänga med henne hos veterinären eller i skogen eller i fårhagen.
Ester var den som först öppnade ögonen, först hoppade över valplådekanten och den som först klättrade över valphagen och smet. Tätt följd av sina syskon men Ester var verkligen först med allt. Ester ärvde sin mors sätt att snarka, jag trodde först att någon valp var sjuk i valplådan men nej, där vara bara den där Banditen som lät exakt som sin mor. Den galnaste saken i kullen och en valp som passade Petra som hand i handske. En bandit, en Pirat, en Loppa och en Ester. Fast ungarna tyckte väl zombie va, Petra…?
